Sensationell framgång för
Flatcoaten i England – (Charmören 1 – 79)
Amelia Jessel (Collyers) och hennes Flatcoat tik
Noonie (Werrion Redwing of Collyers (Ch Wizardwood Sandpiper x Collyers Juno)
lyckades i år med en prestation som många engelska Flatcoatägare eftersträvat
men mycket få lyckats med, nämligen att erövra ett engelskt Field Trial
championat (jaktprov). För ett tiotal år sedan erövrade Major Harry Wilson
championattitlarna med Int. Field Trial Champion Hartshorn Sorrel och FT Ch
Nesfield Michael genom en rad segrar på Nordirland, Irland och i Nordengland.
Sedan dess har ingen lyckats även om flera har varit nära. Storheten i Amelia
Jessels prestation framgår av det faktum att Noonies karriär har ägt rum i
södra och mellersta England där konkurrensen är stenhård mellan Labradorer och
Golden från Field Trial linjer, hundar som i generation efter generation
framavlats till att bli Field Trial vinnare.
Flatcoaten är numerärt oerhört underlägsen Labradoren och Golden på Field
Trials och vi skall också betänka det faktum att de två stora retrieverraserna
är uppdelade på en utställnings och en jaktprovsstam medan Flatcoatuppfödarna
alltid strävat efter att förena ett tilltalande yttre och goda jaktliga
egenskaper i samma hund, en svår uppgift. Noonies far Ch Wizardwood Sandpiper
är en av de vinst rikaste utställningshundarna i England och trots att han
själv aldrig utmärkte sig på Field Trials accentuerar detta den fantastiska
prestation som ledande engelska Flatcoat uppfödare gör, när man så framgångsrikt
lyckas leva upp till sitt ‘Dual purpose’ ideal.
The Honorable Mrs Jessel, som hon officiellt tituleras, har en mångårig
erfarenhet som Flatcoat uppfödare, med en rad stora framgångar på Field Trials.
Hon har dessutom haft flera utställningschampions av vilka hon nämner Asperula
och Collyers Blakeholme Brewster i texten. Hon är sedan många år tillbaka
sekreterare i Flatcoated Retriever Society och är dessutom domare både på
utställningar och Field Trials. Mrs Jessel har en liten uppfödning och har som de
flesta stora engelska Flotcoatuppfödarna sällan fler än några få hundar. Trots
att hon på engelsmannens kultiverade sätt undviker att framhäva sig själv när
hon svarar på mina frågor, är det uppenbart för den som sett henne föra sina
hundar och som diskuterat jaktliga egenskaper med henne, att hennes prestation
inte är ett resultat av slumpen.
x) är stenhörd
För att ge en bild av hur en
Field Trial Champions karriär kan se ut har jag ställt några frågor till Amelia
Jessel och dessutom bett henne ge sin syn på Flatcoaten som Field Trial hund
och vad Noonies framgång kan betyda för rasen i England. Amelia Jessel berättar;
Noonie debuterade på Field Trials 1974 då hon vid ett och ett halvt års ålder
blev trea på Flatcoated Retriever Societys Non Winners Stake (en klass för
relativt omeriterade hundar). Samma säsong blev hon 4:a på Southern and Western
Counties Non Winners stake. Hennes nästa framgång kom 1976 då hon vann
Flatcooted Retriever Societys (FCRS) Non winners Stake för att senare samma år
komma 3:a på Midland Gundogs Non winner. Följande säsong vann hon FCRS Open
Stake (kan sägas motsvara vår elitklass i vilken de främsta hundarna tävlar).
Hon avgjorde tävlingen genom att skickligt apportera en runner (en skadeskjuten
and). Fågeln hade setts falla långt ute på ett fält, på andra sidan om ett
brett vattenfyllt dike och jag lyckades få ut henne i området ganska lätt. Hon
misslyckades att finna den under de första två försöken men när jag förde ut
henne för tredje gången såg jag henne sänka nosen och följa ett spår ut i det
vassfyllda diket. Hon återvände snart med den levande anden till hennes förares
stora lättnad. Samma år tävlade hon framgångsrikt på två andra open stakes
öppna för alla retrieverraser men misslyckades med att placera sig. Innevarande
säsong kom Noonie trea på International Gundog Leagues Open Stake för 24 hundar
och alla raser. Hela tävlingen ägde rum på betfält, en typ av terräng som hon
saknar erfarenhet av, men hon hade turen att få apportera markerade fåglar, en
uppgift som hon lyckades bra med. Senare vann Noonie återigen Midland Gundog
Open stake och dessutom FCRS open stake.
På den sista tävlingen hade hon turen att få försöka på en vingad fasantupp,
som hon följde tills den smet ned i ett kaninhål. (En deltagare på ett Field Trial,
som tävlar med en bra hund, uppskattar alltid att få en chans på en vingad
fasan). En stor, lätt skadad fasantupp kan springa långa sträckor med mycket
hög hastighet och det krävs en oerhört skicklig och snabb hund för att spåra
ifatt den. Vikten av att snabbt få in ett skadat villebråd förstår alla. Provet
är dessutom en mycket effektiv kontroll av hundens mun, en hund med hård mun
dödar sannolikt viltet och gör det dessutom oätbart. En apport av en svår ”runner”
i tät växtlighet kan ofta avgöra ett prov. övers.anm.)
Den enda ytterligare tävling som
jag startade Noonie på var United Retriever Clubs Open Stake för 24 hundar på
vilken hon som första startande misslyckades att finna en vingad rapphöna
vilket spolierade chanserna på denna tävling. På working tests (prov med kallt
vilt som påminner om våra jaktprov) har hon kommit etta en gång, fyra en och
femma fyra gånger. Fastän hon hade en viss tur när hon vann de tävlingar som
kvalificerade henne för championatet så är hon en så enastående viltfinnare att
jag tycker hon väl förtjänar sin titel. Hon har den stil och det mod som är
nödvändigt hos en Field Trial hund liksom att hon är absolut fast vid skott och
viltkontakt. Detta är kvaliteter som en retriever måste ha för att ha en chans
att vinna. Det löper naturligtvis en mycket skör tråd mellan en hund med mod
och stor arbetslust och en hund som är alltför oberoende. En framåt hund kan
mycket lätt gå ur hand om den ges för stor frihet och Noonie utnyttjar varje
svaghet från min sida. Jag måste vara mycket bestämd mot henne om hon inte
omedelbart reagerar på pipan (vilket inte alltid är så lätt om det är en flod
mellan oss). Jag har ofta tagit ut henne med de andra hundarna på vanliga
jakter, men jag tillåter henne bara att apportera utvalda fåglar och jag låter
henne inte försvinna ur synhåll om jag kan hindra detta. Noonie arbetar med
stort mod i tät och snårig terräng och i kallt, starkt strömmande vatten vilket
måste vara ett resultat av hennes ärftliga bakgrund.
På frågan om Noonies ärftliga bakgrund svarar Amelia så här. Tiklinjen känner
jag naturligtvis väldigt väl eftersom hon är min femte generation, i rakt
nedstigande led, från min Ch Asperula (Ch Waterboy x Pewcroft Proper). Noonie’s
mormor Collyers Skeets var väldigt framåt i svår terräng, men hon var inte så
uppmärksam som Noonie. Hennes mor (Collyers Juno) var inte lika spektakulär i
sitt agerande men hade samma snabbt vaggande svansföring, täta sökmönster och
snabba goda kontakt. Detta tror jag är vad vi behöver hos Flatcoaten om vi vill
kunna konkurrera med de andra retrieverraserna. Jag är inte säker på vilket
sätt min avel har resulterat i detta och jag måste tillstå att min avel i högre
grad är resultatet av slumpens skördar än planerad. (Det troligaste är väl dock
att den är resultatet av en känsla för lämpliga kombinationer och en stor
kunskap om rasen, övers anm.) Till en början var det en mycket snäv parning
mellan Collyers Rose och hennes far Collyers Blakeholme Brewster som
producerade Collyers Skeets. (jag vill minnas att det var en ren tjuvparning
enligt Jessel). Skeets såg mycket bra ut men var inte tillräckligt uppmärksam
för att kunna konkurrera på högsta nivå. Skeets parades med Tonggreen Starling
och producerade Juno. Juno försökte vi para med en son efter Claverdon Comet
som heter Diver of Kingston Wood men då denne misslyckades med att para henne
utnyttjade jag Wizardwood Sandpiper vilket var en parning i snävaste laget
eftersom han är fallen efter Starlings bror Sparrowboy. Parningen resulterade
emellertid i Noonie så än en gång visade sig en oplannerad parning bli
framgångsrik. Var det goda resultatet en följd av linjeaveln på Golden
Rod/Woodlark? Eller var det en följd av detta och den nära linjeaveln på
Brewster? Eller någon annan orsak? Jag vet inte, men jag hoppas att jag
etablerar en tiklinje som har förutsättningar att konkurrera med bra hundar
från andra raser. Jag har nu använt Lingwood Medlar till Noonie och han för
återigen in blod från Brewster.
Ett av de främsta skälen till att Flatcoaten misslyckats med att vinna stora
segrar i konkurrens med de andra raserna, tror jag, beror på det faktum att de
sällan tränats av de främsta topptränarna. Vi är nästan alla amatörer -de
flesta av oss till och med nybörjare - men när en bra Flatcoat tränats av någon
av de främsta tränarna har de vanligtvis lyckats mycket bra. Harry Wilsons
Pewcroft Page dog mycket tidigt men var mycket framgångsrik under sin korta
livstid och hade säkerligen erövrat F T Championatet om han fått leva. Wilsons
FT Ch Hartshorn Sorrel och FT Ch Nesfield Michael är andra exempel på högst
framgångsrika hundar liksom samma ägares Biddy of Claverdon vilken liksom Page
dog ung. Claverdon Fantasia och Fidelity tränades av en av de främsta tränarna,
Frank Clitheroe, och var väldigt framgångsrika under en period men fördes
aldrig av Frank. Det är mycket svårt att säga huruvida Flatcoaten har gått
framåt eller bakåt som jakthund under de senaste årtiondena eftersom relativt
få hundar kan ses i fält. Det är ej heller ett stort antal hundar som tävlar på
Field Trials för närvarande. Jag tycker för min egen del att mina hundar har
förbättrats och det är ju trots allt dom som jag i första hand kan uttala mig
om.
Slutligen frågade jag Amelia om vad hon trodde att hennes framgång kunde betyda
för rasen. Jag hoppas att Noonies titel skall uppmuntra nybörjare inom rasen
som ofta behöver en extra uppmuntran för att komma igång och tävla med sina
hundar. Somliga ger upp när dom tycker sig uppleva de andra retrieverraserna
som överlägsna så detta odiskutabla bevis som en Field Trial Champion utgör
hoppas jag skall sporra dem. Personligen upplever jag att denna framgång starkt
har förbättrat mitt eget självförtroende och därför gjort mig mer avspänd när
jag för mina hundar och jag hoppas att denna känsla också skall kunna överföras
på andra Flatcoat ägare. Noonie har setts av flera av de främsta förarna bland
Field Trial folket i England och jag har fått en hel del komplimanger för hennes
arbetsförmåga, många Field Trial intresserade har visat intresse för att få en valp efter henne.
Kommentar och översättning Ingemar Borelius
Ainalia Jessels
Noonie